Hyresavtalen i Björnhuset - Kommuninvånarna vann kriget

"Kommunen" må ha vunnit ett slag (i vart fall temporärt), rörande hyresavtalen i Björnhuset, men kommuninvånarna har genom valresultatet vunnit kriget!

Bloggen skall inte belasta sina läsare med en alltför ingående juridisk analys av förvaltningsrättens dom, men konstaterar att domen är dåligt argumenterad och inte heller lever upp till objektivitetskravet.

Ett par centrala omständigheter förtjänar dock omnämnande. Förvaltningsrätten bestrider inte de beräkningar i målet (bl.a. från kommunens externrevisor), som visar att kommunen i vart fall förlorar 50 miljoner kronor under hyresperioden, p.g.a. att hyran inte täcker kommunens investeringskostnad.

Vad förvaltningsrätten däremot säger är, att de klagande inte kunnat visa att hyran i hyresavtalen är lägre än marknadshyran och att de klagande därmed inte kunnat visa att det är fråga om ett olagligt stöd till enskild.

Det horribla i förvaltningsrättens resonemang framkommer när man beaktar följande:

Det är kommunen som påstått att hyran i Björnhuset är marknadsmässig och då är det också kommunen som - enligt svensk rätt - har bevisbördan för den åberopade omständigheten. Enligt förvaltningsrätten är det dock precis tvärtom. Somliga kanske undrar hur tvister i "vanliga" mål skulle slitas, om domstolen hade denna inställning? Det undrar vi också. Förvaltningsrättens dom innebär nämligen att den är uppenbart partisk till kommunens fördel.

Ponera följande. I ett tvistemål där parten A stämt in parten B för ett obetalt lån, uppger B att han redan betalt lånet. Om då tingsrätten skulle följa förvaltningsrättens "rättstillämpning", skulle A förlora målet mot B. Tingsrätten skulle nämligen konstatera att A inte kunnat styrka att B inte hade betalat tillbaka lånet. Det svenska bankväsendet skulle sannolikt klappa ihop på ett par veckor med en sådan rättstillämpning.

Förvaltningsrättens inställning ter sig särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av att det inte finns några jämförbara livsmedelslokaler att jämföra hyran med. Det är alltså inte ens möjligt att prestera det underlag som förvaltningsrätten säger sig sakna från de klagande! Kommunen kommer därmed undan med en uppenbar lögn.

Domen vilar även i övrigt på felaktiga grunder och grumliga resonemang. Det skulle dock föra för långt att i detta sammanhang redogöra för dessa förhållanden.

Att förvaltningsrätten inte gett de klagande "rätt" kan vid en första betraktelse kännas tungt - särskilt som domen ur kommunalrättslig synpunkt inte håller ihop. Sett i sitt sammanhang bör dock de klagande kommuninvånarna känna sig som de verkliga segrarna. De har nämligen vunnit kriget!

De 50-tal klagande som står bakom överklagandet, har genom sitt mod och engagemang stått upp för kommunen, dess verksamheter och anställda. De har genom sitt överklagande pekat på det moraliskt förkastliga i att politikerna stoppar 10-tals skattemiljoner i privata aktörers fickor. De har protesterat mot att politikerna prioriterar äventyrliga och ogenomtänkta "näringslivssatsningar" framför skola och omsorg samt protesterat mot att politikerna förstör den kommunala ekonomin.

De klagande kan känna stolthet över att ha deltagit i denna "folkliga resning", som varit lika mycket en protest mot det moraliska förfallet i kommunhuset, som en protest som mot den olagliga hanteringen. Det är också denna resning som inspirerade många kommuninvånare att välja en ny majoritet i valet och därmed ge kommunen en chans att slå in på en ny väg.

Kommuninvånarna skipade rättvisa vid valurnorna och väljarnas dom är mångfalt viktigare än förvaltningsrättens dom. Utan de klagandes - och många andras - inspirerande samhällsengagemang hade detta inte varit möjligt!

Bloggredaktionen