Kapitel 2
Redan benämningen ”ramavtal” antyder att det är fråga om ett opreciserat avtal. Ramavtalet innefattar dessutom bara tre sidor, varav den tredje sidan utgörs av parternas påskrifter. Det får väl anses vara svårt, för att inte säga omöjligt, att tillfredsställande kunna reglera parternas mellanhavanden samt kunna få med övriga rättsliga spörsmål på endast två sidor, särskilt när det som i förevarande fall handlar om ett komplicerat mångmiljonprojekt. Under sådana förhållanden kan ett ofullständigt och oklart ramavtal av lättförklarliga skäl lätt ge upphov till tvister och andra komplikationer mellan parterna. Dessutom har föreliggande ramavtal mer karaktär av att vara ett föravtal, ”letter of intent” eller liknande och borde därför ha ersatts av ett nytt och adekvat avtal.
Ramavtalet brister i såväl innehåll som konkretion och det är ”tack vare” nämnda brister som Björnhusprojektet numera är ett 62-miljonersprojekt. Men i ramavtalet har kommunen dessutom varit oförklarligt ”generös” med generella åtaganden gentemot klusterföretagen. Åtagandena har inte närmare preciserats, men det kan befaras att kommunens samlade åtagande härigenom väsentligt överstiger 62 miljoner kronor.
Risken för att kommunen tvingas infria de långtgående åtagandena i ramavtalet accentueras av parternas nya ”avtal” av den 5/5 2009, varigenom ramavtalet bekräftas. Härigenom kan nämligen klusterföretagen ställa långtgående krav på kommunen, att den skall uppfylla sina vidlyftiga utfästelser i ramavtalet. I värsta fall kan kommunen bli skadeståndsskyldig p.g.a. avtalsbrott.
I Björnhusaffären rör sig kommunen redan från början i gränslandet för vad som kan anses vara lagligt enligt kommunallagen – livsmedelsindustrin ligger utanför den kommunala kompetensen och det är därför olagligt för en kommun att bedriva verksamhet inom detta område. Det är dessutom olagligt att ge stöd till enskilda näringsidkare och kommunen har även att iaktta upphandlingslagens (LOU) bestämmelser vid köp av entreprenader.
En betydande del av de 62 miljonerna används till inköp av maskiner och annan utrustning för klusterföretagens räkning. Under sådana förhållanden är det naturligtvis extra viktigt att genom avtal reglera samt precisera parternas respektive rättigheter och skyldigheter, så att kommunen inte gör sig skyldig till lagbrott, eller riskerar skattebetalarnas pengar, enligt vad som sagts ovan. Att så inte skett är naturligtvis allvarligt och ansvaret vilar primärt på kommunchefen.
Ks:s underlåtenhet att säkerställa, att kommunen haft ett adekvat avtal innan projektet sattes igång och att projektet även i övrigt skötts lagenligt, är naturligtvis mycket bekymmersamt och vittnar om djupgående brister i såväl kunskaper som ansvarstagande. Som bilden nedan visar håller ks:s ledamöter för både öron, ögon och mun.
Bloggen konstaterar vidare att ramavtalet påtecknats utan att kommunen först rådgjort med juridisk expertis. Om kommunen upphandlat entreprenaden enligt LOU hade dessutom projektets kostnad varit känd i förväg. Kommunen hade i så fall kunnat sluta hyresavtal med klusterföretagen i enlighet med det ursprungliga ramavtalet och vad kommunchefen utlovat om återbetalning på 20 år. Det sätt varpå frågan hanterats tyder dock snarare på det inte ens funnits någon önskan, att klusterföretagen skall betala en hyra som är baserad på investeringskostnaden. Och det är skattebetalarna som får betala notan, för att klusterföretagen nu slipper undan.
I nästa kapitel börjar vi granska själva avtalsinnehållet.
Bloggredaktionen!
Inlägg
