Hyresavtalen i Björnhuset - Kommuninvånarna vann kriget

"Kommunen" må ha vunnit ett slag (i vart fall temporärt), rörande hyresavtalen i Björnhuset, men kommuninvånarna har genom valresultatet vunnit kriget!

Bloggen skall inte belasta sina läsare med en alltför ingående juridisk analys av förvaltningsrättens dom, men konstaterar att domen är dåligt argumenterad och inte heller lever upp till objektivitetskravet.

Ett par centrala omständigheter förtjänar dock omnämnande. Förvaltningsrätten bestrider inte de beräkningar i målet (bl.a. från kommunens externrevisor), som visar att kommunen i vart fall förlorar 50 miljoner kronor under hyresperioden, p.g.a. att hyran inte täcker kommunens investeringskostnad.

Vad förvaltningsrätten däremot säger är, att de klagande inte kunnat visa att hyran i hyresavtalen är lägre än marknadshyran och att de klagande därmed inte kunnat visa att det är fråga om ett olagligt stöd till enskild.

Det horribla i förvaltningsrättens resonemang framkommer när man beaktar följande:

Det är kommunen som påstått att hyran i Björnhuset är marknadsmässig och då är det också kommunen som - enligt svensk rätt - har bevisbördan för den åberopade omständigheten. Enligt förvaltningsrätten är det dock precis tvärtom. Somliga kanske undrar hur tvister i "vanliga" mål skulle slitas, om domstolen hade denna inställning? Det undrar vi också. Förvaltningsrättens dom innebär nämligen att den är uppenbart partisk till kommunens fördel.

Ponera följande. I ett tvistemål där parten A stämt in parten B för ett obetalt lån, uppger B att han redan betalt lånet. Om då tingsrätten skulle följa förvaltningsrättens "rättstillämpning", skulle A förlora målet mot B. Tingsrätten skulle nämligen konstatera att A inte kunnat styrka att B inte hade betalat tillbaka lånet. Det svenska bankväsendet skulle sannolikt klappa ihop på ett par veckor med en sådan rättstillämpning.

Förvaltningsrättens inställning ter sig särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av att det inte finns några jämförbara livsmedelslokaler att jämföra hyran med. Det är alltså inte ens möjligt att prestera det underlag som förvaltningsrätten säger sig sakna från de klagande! Kommunen kommer därmed undan med en uppenbar lögn.

Domen vilar även i övrigt på felaktiga grunder och grumliga resonemang. Det skulle dock föra för långt att i detta sammanhang redogöra för dessa förhållanden.

Att förvaltningsrätten inte gett de klagande "rätt" kan vid en första betraktelse kännas tungt - särskilt som domen ur kommunalrättslig synpunkt inte håller ihop. Sett i sitt sammanhang bör dock de klagande kommuninvånarna känna sig som de verkliga segrarna. De har nämligen vunnit kriget!

De 50-tal klagande som står bakom överklagandet, har genom sitt mod och engagemang stått upp för kommunen, dess verksamheter och anställda. De har genom sitt överklagande pekat på det moraliskt förkastliga i att politikerna stoppar 10-tals skattemiljoner i privata aktörers fickor. De har protesterat mot att politikerna prioriterar äventyrliga och ogenomtänkta "näringslivssatsningar" framför skola och omsorg samt protesterat mot att politikerna förstör den kommunala ekonomin.

De klagande kan känna stolthet över att ha deltagit i denna "folkliga resning", som varit lika mycket en protest mot det moraliska förfallet i kommunhuset, som en protest som mot den olagliga hanteringen. Det är också denna resning som inspirerade många kommuninvånare att välja en ny majoritet i valet och därmed ge kommunen en chans att slå in på en ny väg.

Kommuninvånarna skipade rättvisa vid valurnorna och väljarnas dom är mångfalt viktigare än förvaltningsrättens dom. Utan de klagandes - och många andras - inspirerande samhällsengagemang hade detta inte varit möjligt!

Bloggredaktionen

Ang hyresavtalen - Bakgrund till domen i förvaltningsrätten

Förvaltningsrättens dom förtjänar ett särskilt omnämnande i ett bredare rättsligt perspektiv, som belyser rättsskipningen och rättssäkerheten i dagens Sverige.

De senaste årens utveckling har - inte minst "tack vare" den borgerliga regeringen - inneburit stora försämringar för den enskildes möjligheter att få sin sak rättsligt prövad. Härigenom har också rättssäkerheten urholkats. Många menar t.o.m. att den satts ur spel.

Numera krävs det s.k. prövningstillstånd för nästan alla mål när en dom överklagas. I praktiken har det visat sig att enskilda mycket sällan får prövningstillstånd när de överklagar till kammarrätten, medan det allmänna nästan alltid får prövningstillstånd. Många enskilda som driver mål mot Försäkringskassan har drabbats av detta "fenomen". Detta innebär i sin tur att den enskilde oftast bara får en chans till sakprövning, vilket naturligtvis är högst otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt, särskilt som man erfarenhetsmässigt vet att domstolar i olika instanser ofta dömer olika.

Det finns ett gammal ordspråk som lyder "det råder kvantitetskrav i tingsrätten och kvalitetskrav i hovrätten". Ordspråket kan appliceras på förvaltningsrätt kontra kammarrätt. Förvaltningsrätten, som dömde i det aktuella målet, består av en jurist (ofta en domare under upplärning, en s.k. fiskal) och två s.k. särskilda ledamöter. De senare har undantagslöst jobbat på ledande positioner inom den kommunala sektorn och har därför sannolikt själva varit med om att fatta beslut, som inte varit helt riktiga. När domstolens domarsammansättning ser ut på det här sättet, är det kanske inte så konstigt att det är svårt för en klagande att "få rätt".

I kammarrätten däremot är juristerna i majoritet - där består domstolen av tre domare (jurister anställda vid domstolen) och två särskilda ledamöter. Men eftersom det nästan är omöjligt att få prövningstillstånd, får en klagande oftast inte chansen att få sin sak prövad i kammarrätten.

Den borgerliga regeringens har mycket tydligt visat sitt bristande intresse för rättssäkerheten, genom att inte anslå tillräckliga resurser till domstolsväsendet. Detta har bl.a. tvingat fram nedskärningar och sammanslagningar hos domstolarna.

Det är också otillräckliga anslag som till stor del tvingat fram de nya bestämmelserna om prövningstillstånd, som sedan förra året gäller både i hovrätten och kammarrätten. Domstolarna hinner helt enkelt inte med att handlägga alla mål och därför klipper man redan efter första instans. Resultatet blir att rättsäkerheten sätts ur spel.

Eftersom såväl tingsrätterna som förvaltningsrätterna är överhopade med mål, så utreds inte heller alla mål nöjaktigt och kvalitén på domarna har därför också generellt gått ner under senare år - ibland har de t.o.m. summarisk karaktär.

Det är också mot denna bakgrund man bör se förvaltningsrättens dom. Ute i landet är det många kommunledningar, såväl på tjänstemanna- som politikersidan, som lever i en övertro att "de gör rätt" bara för att ett överklagande inte bifallits. De känner då sannolikt också en lika inbillad som falsk moralisk tillfredsställelse över att "det gick vägen för kommunen".

Men det handlar således mer om en bristfällig och delvis politiserad rättstillämpning, än om att kommunerna "gör rätt" - kommunerna kommer helt enkelt oftast undan med att "göra fel".

De få gånger som kommunala beslut upphävs, så har det dessutom oftast ingen betydelse i praktiken. Eftersom det inte finns någon sanktion i kommunallagen, som innebär straff för den felande, så kan de beslutande politikerna ta lätt på en sådan dom. Domar som gått kommunen emot glömmer man dessutom snabbt bort genom en tyst överenskommelse och ofta struntar man i att följa en dom (s.k. lagtrots).

Kommunalrådet Peter Johansson (KD) - en av de klagande - uppger i dagens Bohusläningen att domen inte har så stor betydelse. Peter syftar sannolikt på det faktum att hyresavtalen är civilrättsligt bindande, varför ett upphävande inte hade "upphävt" själva hyresavtalen. De hade således ändå varit giltiga.

Rättskipningen i landet varierar dock beroende på rättsområde. Medan det går att urskilja en tydlig förslappning inom rättskipningen rent allmänt, kan man tvärtom skönja tendenser till en skärpning på rättsområden där EG-rätten gör sig gällande. Ett sådant rättsområde är lagen om offentlig upphandling (LOU), där de enskilda medlemsländerna - p g a EG-rätten - tvingas upprätthålla en hög kvalité i rättsskipningen, utan begränsningar från inhemska hinder av adminstrativ eller annan art.

Bloggen vågar därför redan nu säga, att Konkurrensverket - när den är klar med sin utredning - kommer att slå fast att Färgelanda kommun bröt mot LOU, när den inte upphandlade Björnhusentreprenaden.

Bloggredaktionen