Angående mygelkulturen i Färgelanda kommun

Nedan inlägg publicerades först som en kommentar. Bloggen tyckte dock att den förtjänade en mer framträdande plats och publicerar den därför som ett inlägg från allmänheten. Den förklarar tämligen väl hur mygelkulturen i kommunen kunnat få fotfäste och fortsätta frodas.

------------------------------------------------------------------------------

I sammanhanget kan det vara av värde att påminna om ordet NEPOTISM, dvs otillbörligt gynnande av släktingar och vänner, särskilt när det gäller tillsättning av offentliga tjänster.

Samhällsforskaren Bo Rothstein skriver i dagens GP om dysfunktionella samhällsinstitutioner och lyfter fram nepotismen som ett vanligt problem i postkoloniala strukturer. Han syftar i första hand på u-länder men betrakta Färgelandas moderna historia.

Färgelanda industrialiserades naturligtvis med textilindustrin i Stigen och spikfabriken i Ödeborg men i beskedlig omfattning och det var först efter Lelångenbanans nerläggning på 1960-talet Färgelanda fick en modern industri. Den var inte sprungen ur lokala initiativ utan resultat av den tidens regionpolitik, där landets stora industrier dansade tango med socialdemokratin och mot ersättning i form av stora ekonomiska fördelar startade satellitfabriker för deltillverkning av, i fallet Färgelanda, Volvobilar.

Färgelanda saknade (och saknar) i princip inflytande över den nya stora industrin och fungerade enbart som leverantör av arbetskraft från en jordbruksbefolkning, som hade svårt att överleva på traktens småjordbruk. Färgelanda blev en Volvokoloni.

Stora globala organisationsförändringar i bilindustrin, när tillverkningen av komponenter bröts ut från huvudindustrierna med slutmontering, har betytt en rad ägarbyten för komponenttillverkningen i Färgelanda men har i praktiken inte förändrat mycket, sett med ett kommunalt perspektiv där det allt överskuggande har varit skatteintäkter från boende i kommunen.

Den kommunala självbestämmanderätten har dessutom varit ytterst begränsad i en situation där fördelningspolitiken styrt med många olika former av statsbidrag.

När bilindustrin nu krackelerar, samtidigt som statens generösa kommunala statsbidrag krymper, uppenbarar sig allvarliga svagheter i den kommunala styrningen.

Politiker som utan att lägga två strån i kors har kunnat inkassera stora skatteintäkter och statsbidrag befinner sig plötsligt i en postkolonial situation.När både höger- och vänsterpolitiker nu i den helt nya situationen fortsätter mumla mantrat om att ”vi måste lita på våra tjänstemän” är det ren kamikazepolitik eller det Bo Rothstein kallar en dysfunktionell samhällsinstiution.

Satsningarna på livsmedelsindustri i Björnhuset uppvisar stora likheter med gamla tiders utgångna regionpolitik. Staten hade kanske råd men Färgelanda kommun behöver pengarna till vård, skola och omsorg.

Kommunchefen som uppenbarligen aldrig haft en tanke på att bosätta sig i ”kolonin” Färgelanda drabbas som person inte på minsta sätt av den postkoloniala krisen i Färgelanda.

Att en gammal kompis till kommunchefen, med svaga meriter och på dunkla grunder, fått en av kommunens bäst betalda tjänster kan bara kallas nepotism. Framgångarna har följdriktigt uteblivit men pengarna rinner mellan fingrarna.

Färgelanda är i ett nödläge och behöver med omedelbar verkan en ny näringspolitik med nya krafter både politiskt och verkställande.

Om det verkligen ska hända krävs en allmän politisk tillnyktring och klarsyn.

Livsmedelsindustri är det som ligger närmast till hands som framtid i Färgelanda, i kombination med turism, men de former och de kostnader Färgelanda hittills valt saknar vision, sammanhang och trovärdighet.

Missnöjet som ger sig tillkänna här på bloggen kan inte viftas bort. Risken med missnöje är dessvärre att det lätt slutar med tjafs och pajkastning.

Förhoppningsvis kommer missnöjet inom så kort tid som möjligt att ersättas av konstruktiva förslag om Färgelandas postkoloniala framtid med en mångfald initiativ till nödvändigt småföretagande.

Färgelandas läge är mycket osäkert och det är allvar. Att döma av det som hittills genomförts och pågår är det svårt att tro att en inpendlande ”fogde” och hans ”vasall” kan bidra till Färgelandas framtida välfärd.