… att Andreas Gleisner, ”informationsansvarig” på kommunen, i en välregisserad tillställning höll tal på nationaldagen. Vilken ära! Och dessutom hade man ordnat dit Bohusläningens reporter, så att föreställningen inte skulle gå obemärkt förbi. Gleisner har ju på senare tid blivit ifrågasatt för sina kontroversiella arbetsmetoder och detta var möjligen ett sätt försöka ändra på den negativa bilden.
I förra veckan kunde vi dessutom i Dalslänningen läsa ett litet idolreportage om ”utvecklingsstrategen” Jan Stalfors, där Stalfors omnämndes som en näringslivets stöttepelare :-). Möjligen avsåg man det ställ som Stalfors stod lutad mot i Centrumhuset, vilket innehåller de ”informationsblad” som Stalfors ägnar en stor del av sin arbetstid åt att producera. Bloggen undrar om Stalfors någon gång gjort en enkätundersökning, för att ta reda på hur många som läser hans blad och vad de tycker om hans arbete. Det vore nog motiverat, särskilt med tanke på att kommunen ligger i den absoluta botten vad gäller företagarnas förtroende.
Och idag kunde vi notera en politisk u-båt i Bohusläningens insändarspalt, signerad Rolf Johansson Färgelanda. Det hela börjar likna en trend och det förefaller nästan som om aktiviteterna vore samordnade.
Bloggen återkommer för övrigt med en kommentar till Johanssons insändare i morgon.
Bloggredaktionen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
För att nå ut till alla företagare måste man bjuda in alla. Handen på hjärtat Janne S, har du bjudit in alla företagare till dina möten eller har du bojkottat vissa? Tjänstefel i min bok. Jag vet inte hur din bok ser ut.
SvaraRaderaGleisner har tydligt ställt sig i ledet bakom Jan E. Hoppas han står kvar där hela vägen också, även när det börjar blåsa ordentligt. För man kan ju inte vända kappan efter vinden. Det är inte trovärdigt!
SvaraRaderaAngående näringslivets villkor i kommunen och utvecklingsstrategen Jan Stalfors
SvaraRaderaJag har varit företagare i Färgelanda kommun i väldigt många år. I denna egenskap har jag träffat på Jan Stalfors vid ett antal tillfällen.
Jag har även deltagit i de grupper och möten som jag eller våra företag blivit inbjudna till. Den sista gruppen var Industrigruppen som hade sina glansdagar någon gång 2004. Det var trevliga möten med många företagare. Efter några möten så började framtidsplaner att smidas. Stalfors presenterade där fantasifulla förslag om hur vi skulle rädda jobben som dåvarande LEAR inte kunde tillverka i Färgelanda på grund av för höga kostnader. Detta skulle lösas genom att LEAR i stället för att lägga ut tillverkningen till billigare länder, skulle lägga tillverkningen hos ett nytt lokalt företag. Detta företag skulle hålla sig med bättre utbildad personal ”så kallade verktygsuppsättare”, som själva kunde sätta upp verktyg och sedan passa maskinen och packa detaljerna.
Jag ifrågasatte dock affärsidén, som jag ansåg vara utomordentligt dålig, då jag inte kunde se någon förtjänst utan bara högre kostnader. Man skulle ha kvar LEAR:s overheadkostnader plus de kostnader som tillkommer i det nya företaget. Eftersom det nya företaget behövde personal med högre kompetens så tillkommer även högre personalkostnader. Detta är en företagsidé som endast fungerar i en mycket god konjunktur, när i detta fallet LEAR skulle ha svårt att hinna producera allt man har möjlighet att sälja. Nackdelen är att man endast agerar buffert åt det större företaget som äger affären och man blir utan arbete i takt med att konjunkturen blir svagare, då i detta fallet LEAR tar hem jobbet.
Mitt förslag var då att om vi önskade starta ett företag inom plastbranschen så vore det bättre att det står på egna ben och räknar på egna detaljer att tillverka. Enligt min åsikt skulle det främja tillverkningen av plastdetaljer i vår kommun då det nya företaget troligtvis hade tillverkat plastdetaljer som inte levererades till bilindustrin, på samma gång som vi hade skapat ett alternativt företag som var etablerat om LEAR valt att lämna kommunen. Detta företag hade då med den kompetens som LEAR lämnat kunnat räkna på de jobb som tidigare tillverkats i kommunen. Detta var inte någon åsikt som Stalfors delade. Han fortsatte att prata för sina idéer och jag kritiserade dem några möten till. Stalfors kom då fram och tyckte att jag inte skulle vara så negativ. Nästa inbjudan kom drygt tre år senare i slutet på 2007. Det var en allmän inbjudan som kom två dagar före mötet och jag hade inte möjlighet att närvara på så kort varsel.
Vad jag förstår så blev utgiften för försöket med plastklustret inte så stora då det kollapsade i ett tidigt skede och i huvudsak inte finansierades av kommunen utan byggde till stor del på privata insatser. Nu för tiden verkar det dock som om Stalfors inte längre använder det privata näringslivet till att finansiera sina utvecklingsidéer utan förlitar sig mer till kommunens kassa och dess politiker.
SvaraRaderaDessa har han nu jagat långt upp i skyn med slagord som ”man kan inte bromsa sig upp för en backe”.
Och det kan jag säga att här har ingen politiker bromsat, utan här bränner man krut för ca 10 år framåt vad gäller utvecklingskostnader. Frågan jag ställer mig är om de befinner sig i en uppförsbacke eller om de måhända kan vara i en utförsbacke och tryckt gasen i botten i Björnhusprojektet? Svaret står skrivet i stjärnorna vilket inte är bra då det handlar om alldeles för mycket pengar för vår kommun att lägga på ett högriskprojekt.
Vad jag anser om Stalfors är att han inte gillar väntan som följer vid uppbyggandet av företag utan önskar storslagna projekt och frottera sig med de större företagen. Det är tråkigt för vår kommun då framtiden ligger i många små företag som växer sig större och starkare allt efter vart och etts förmåga och önskemål.
När det gäller matklustret så visar det sig att de personer som hanterat detta projekt har tagit på sig en alldeles för stor rock och klarar inte av att axla detta projekt. Det är min övertygelse att om man haft tillräckliga kunskaper, följt gällande lagar och bestämmelser, och vetat vad man gjort redan från början, så hade projektet blivit betydligt billigare.
Jag anser att vi bör avveckla tjänsten som utvecklingsstrateg och lämna över ansvaret för kontakterna med företagen till kommunchefen, som även bör ha ansvaret för frågor som rör nyetableringar. Möten mellan företagare och kommunens representanter (kommunchef och politiker) bör hållas två gånger per år. Det är fullt tillräckligt. Inträffar det något speciellt kan det hållas ett extra möte. Det är inte antalet möten som är det viktigaste, som Stalfors verkar tro, utan vad de ger. Som det visat sig har Stalfors många resultatlösa möten bara lett till att företagarna tröttnat och de har alltså motverkat syftet som varit att utveckla näringslivet. Och det kan alla se att under de år som Stalfors ansvarat för näringslivsfrågorna så har företagandet gått bakåt i kommunen och förtroendet är väldigt lågt.
Med vänliga hälsningar
Roland Paulsson