Inlägg från privatperson!

Bloggen har fått följande brev mailat till sig. Det kommer från Bo Johansson som dels hade pressbyrån i Färgelanda och dessutom var en av "uppbyggarna" av Dalsspira Mejeri i Rännelanda. Bosse hade läst artikeln i Bohusläningen och ville delge Bloggens läsare följande:

Hej!

Jag hade inte tänkt att skriva på denna blogg överhuvudtaget. Dock är jag en flitig läsare av densamma och måste tacka att den finns till. Sedan måste jag ge en eloge till tecknaren av bilderna vi får se. God portion humor och satir, tack!

Att vara anonym på denna blogg med sina kommentarer och inlägg, är nog en god idé nu när grannsämjan kanske är på väg att få sig en törn. I låten "VEM STYR FÄRGELANDA" (Finns länk till den på bloggen), omnäms i texten stridsyxor och grannsämja. Den fighten har jag för avsikt att stå utanför, men det är lätt att det blir fel. Jag som många andra var på visningen av Björnhuset. Där hände något märkligt må jag då säga! En näringsidkare i Färgelanda, således en kollega, uppförde sig mycket egendomligt. Resultatet av detta blev att en av ägarna till Måltidslösningar spänner ögonen i mig. Nu är det inte så farligt då jag har lätt för att spänna tillbaka. Men så fel kan det bli?

Den som tror att jag inte står för företagsamhet, innovation, entreprenörskap ect. känner inte mig. Så jag säger till dig på måltidslösningar: ödlsa inte mer engergi och tankar på mig. Om du ändå tvivlar så ber jag att du tar kontakt med kommunchefen Jan Eriksson så skall du se att han fixar så att vi kan träffas. Det skall då sägas att jag inte har några affärer tillsammans med Jan Eriksson eller känner honom personligen. Dock vet han vem jag är även om han inte ingår i min bekantskapskrets.

Ja, gott folk. Nu har jag inte så svårt att tänka ut vad det hela berodde på. Jag tror helt enkelt att jag hade fel sällskap på visningen. Jag gick tillsammans med Bill Östlund! Jag vill säga något om Bill: Och det ordet är FASTIGHETER. Han är raktigenom fastigheter. Att gå med Bill vid ett sådanthär tillfälle kan aldrig bli fel för mig, oavsett blickar.

Nog om detta.Vad är det då som får mig att skriva på denna blogg.

1: Getmejeri
2: Inte ett rött öre'
3: Gamla maskiner

Ja! Det är vad jag läser här och som jag varit involverad i. Då är frågan: Finns det något intresse i detta. Jag kommer dock ta upp tre punkter: fastighet, maskiner & finansiering.

Fastighet:Det fanns en fastighetsvärdering som var utförd, inför försäljningen. Den som grund, minus en eventuell förrättningskostnad, utgjorde köpeskillingens belopp. Ingen prutning från vår sida framfördes.

Maskiner: Begagnade i mycket gott skick, inköpta av oss i Danmark och här hemma i Sverige.

Finansiering: Bank, Almi & Eget kapital. Inga bidrag från staten, EU eller kommun. 5000 kronor från Rännelada kyrka användes till vägskyltar, att tänka på när du ser dom. Det ser väl lungt och städat ut så här långt. Ja så lungt kanske det inte var, städat? Nej inte det heller.

Jag vill informera ER/NI om, innan jag går vidare, att mitt ägande och deltagande i mejeriet har upphört. Jag har inget mandat och ej heller någon önskan att driva något som eventuellt inte har blivit uppfyllt genom muntliga avtal eller politiska beslut. Vad jag tar upp här är historia för mig, men kanske jag är bäst lämpad att belysa lite dittan och dattan då jag drev dessa frågorna.

Vad kan du förvänta dig av en kommun?

Det första för oss var om de var intresserade överhuvudtaget och var dom det så förmodade vi att de drev frågorna. Och till sist trodde vi att de skulle vara hjälpsamma. Det var dock inte så. I mångt och mycket upplevde jag kommunen som en motpart. Det var inte lungt.

Om jag börjar med visningen av fastigheten! Där redogjordes för villkoren och dessa var: Fastigheten i befintligt skick. De inventarier som fanns vid detta tillfälle skulle ingå. Det var tydligen så att andra kommunala institutioner hade fått ta vad de hade behov av, så det var lite utplockat, om man säger så! Det var okej för oss, vad som var sagt fick gälla.....

Trodde vi! Efter detta måste djungeltelegrafen gått varm: att två stollar skulle köpa skolan och dessutom bygga ett getmejeri. Det blev tvärdrag i kåken, saker försvann med en rasande fart. Kvar blev soporna.

Ja, tiden är föränderlig, för nu hör jag att Lidköping har brist på sopor. Dom köper in dessa. Synd att det inte inträffade några år tidigare bara. För då hade kanske någon snott även dessa. Pengar, pengar, men, men städat var det inte.

Nästa steg att ta, var om det överhuvudtaget gick att ha ett mejeri i byggnaden. Skulle det gå att få ett sådant livsmedelgodkännande? Jag bestämde med inspektören och på plats redogjorde jag för hur det var tänkt. Slutklämmen på mötet från inspektören: Har du inte tittat på någon annan lokal? Det är grant att få rakt i ansiktet. Jag vet att jag tänkte " vilken tur att vi inte hade skrivit på köpehandlingarna." För att ha en inspektör med den inställningen kan tyckas vara en brant backe att ta sig uppför. Men jag upplevde det ännu brantare, som en vägg! Tappa musten? Nej, plugga livsmedelslagen och göra sig jämställd och argumentera. Men visst går det att uppleva som en motpart.

Jag hoppar över allt strul innan köpekontraktets undertecknande, och ta några punkter som uppstod:

1: Bygglov! Kan ni tänka er att vi åkte på att rita om hela skolan till 1:100. Byggnaden är från 1952 och varit i kommunal ägo hela tiden och varit ombyggd vid ett flertal tillfällen. Nu krävde kommunen nya ritningar, inte billigt! Ingen bra start!

2: Kommunen kräver nu dokumentation av ventilationen, trots att kommunen hade en egen dokumentation. Men nu gällde den inte längre. Vi skulle anlita konsult för detta. Ännu sämre start!

3: Kommunen kräver brandöversyn, trots att utrymmningsplan är uppsatt vid entrén. Utrymningsvägar är utmärkta och två befintliga brandstegar finnes. Vi skall anlita en brandingenjör.

Nu tycker ni kanske att man skall ge upp! Rätt! Det skulle vi också ha gjort, men det var bara det att det fanns en liten hållhake på oss: att vi hade undertecknat köpekontraktet. Det gick ej att backa. Jag tror jag stannar här, men visst så slog man i huvudet många gånger på vägen.

Avslutningsvis vill jag återge vad Jan Eriksson sade, vid landshövdingens invigning av mejeriet. När han hade mottagit sin blomma på trappan, tog vi i hand och han säger till mig: Det trodde jag aldrig. Det var fina ord att höra. Jag fick en känsla av att han tyckte att vi hade haft det ordentligt kämpigt och att han tog på sig det. Till sist tror jag att Jan Eriksson, kan hålla med mig om att utan Bill Östlund hade det inte blivit något mejeri i Rännelanda skola.

Se där, där dök han upp igen, jag har hört att han har ett bostadsområde uppkallat efter sig i Kungälv. Det kan jag förstå. Synd att jag inte hann uppkalla en ost till Bill Östlunds ära.

Många Hälsningar Bosse