Bloggen avslutar sin djupdykning i Integrationsfrågan

Vi avslutar vår djupdykning i invandrings- och integrationsfrågan, vilken huvudsakligen handlat om att belysa den låga takhöjden i den svenska samhällsdebatten och att betona vikten av demokratiska företrädare, som verkar för ett jämlikt samhälle där alla människor har lika värde.

Vi har då konstaterat att den nya regeringen har tappat en viktig kraft i detta arbete i form av av Nyamko Sabuni (FP), samtidigt som Nya Moderaterna har skämt ut sig genom att släppa in en demokratisk mörkerman – Abdirisak Waberi – i Sveriges riksdag.

Apropå den låga takhöjden i samhällsdebatten, återvänder vi till ”kollegan” Bohusläningen, som brottas med samma problem som övriga gammelmedia – förstelnad i politiskt korrekta uppfattningar.

Härförleden konstaterade Ruben Agnarsson – ansvarig utgivare för Världen i dag – att det råder svängdörrar för politiker inom pressen med liberal färg i Sverige. Rubens kritik är lustigt nog samma kritik som Bloggen framfört. Föga förvånande ansåg dock Bohusläningen att Ruben var ute i ogjort väder och i ett ”passionerat” försvarstal bedyrade chefredaktören Sundhage tidningens oskuld (klicka på länken). Det faktum att Sundhage känt sig nödgad att försvara tidningen, förstärker snarare den bild som kritikerna har målat upp.

Som bekant ägnade ju Bohusläningen och Sundhage före valet åtskillig tid åt att kritisera Bloggen, som man menade var oseriös eftersom Bloggen ägnade sig åt anonym kritik av tidningens liberale gullgosse Kenneth Carlsson. Möjligen berodde tidningens angrepp på att Bloggen såg till att Carlssons gloria hamnade på sned. Bohusläningen menade att den anonyma kritik, som Bloggen gav uttryck för, inte var bra för demokratin och mellan raderna framgick att Bloggen skulle tystas. Som den hycklare man är, bedriver dock Bohusläningen en egen journalistisk verksamhet på nätet, där just anonyma skribenter har en viktig interaktiv roll i utbytet av åsikter.

Bohusläningens hycklande visar sig också på andra områden. Bohusläningen låter riksdagspartierna blogga i tidningen och fram tills nyligen kunde vi läsa en fotnot intill denna ”bloggsektion” i tidningen, som uppgav att ”Vi tar inte avstånd från SD, de har helt enkelt valt att inte blogga” (numera ändrat till ”SD har dock valt att inte blogga”). Samtidigt kunde allmänheten i en krönika intill läsa tidningens kraftiga avståndstagande från SD, som enligt tidningen inte är ett demokratiskt parti. Detta görs lite finurligt, genom att en annan av tidningens gullgossar – Andreas T Olsson – sablar ner SD (klicka på länken).

I krönikan demonstrerar Andreas sin syn på demokrati, genom att berömma sig för sin medverkan i den famösa demonstrationen på Sergels Torg strax efter valet. Demonstrationen arrangerades av organisationer på den yttersta vänsterkanten, vilka använder hot och våld för att komma åt politiska meningsmotståndare. Inte bara SD har drabbats av våldsvänsterns härjningar, utan även etablerade partier som C och KD. Demonstrationen har kritiserats hårt p.g.a. att den utnyttjats i politiska syften. Bl.a. höll den socialdemokratiska biskopen i Stockholm ett starkt politiserat tal ("gudstjänst"), vilket fick till följd att SD:s riksdagsgrupp tågade ut ur Storkyrkan i samband med Riksdagens högtidliga öppnande.

Vänsterpartiets partiledare – före detta? kommunisten Lars Ohly – höll ett brandtal under demonstrationen, där han bl.a. propagerade för att SD:s väljare skulle utvisas ur landet. Retoriken påminner därvid om den som hörs från den andra extremen i svensk politik, olika nazistiska grupperingar i form av Svenskarnas parti etc. Nazisterna har dock en annan grupp i kikarsiktet för sin utvisningspolitik – i deras fall handlar det om ”icke-etniska svenskar”.

Samhällsdebattören Göran Skytte är en av dem som kritiserade demonstrationen på Sergels Torg, som en extrem opinionsyttring, och konstaterade bl.a. att ” Lars Ohly förmodligen var längst till höger i det sällskapet”.

Nu är det inte bara demonstrationer, vilka hyllar politiskt våld, som Andreas känner stolthet över att delta i. Andreas har ju som bekant lyft blicken från den kulturella ankdammen i Uddevalla, till den kungliga huvudstaden och blivit student vid Stockholms Teaterhögskola. Vilken ära! Men för att en lantis som Andreas skall kunna bli accepterad av den svenska kultureliten i Stockholm, handlar det inte bara om att offentligt ge uttryck för kulturelitens starkt vänsterinfluerade åsikter, det handlar också om att smöra ordentligt.

Och eftersom Andreas är en smart kille, som vet vad han vill och därför också noga stakat ut sin egen framtid, så har han författat ett insmickrande ”brev” till Svenska Akademien (klicka på länken). Andreas tidiga försök att vinna De adertons gunst är lika rörande som roande. Och Bohusläningen ställde naturligtvis upp för att hjälpa Andreas i dennes kamp för att nå fram till De aderton, genom att publicera hans ”brev”.

En vacker dag går kanske Andreas dröm i uppfyllelse – han får sitta ner i de ärevördigas sällskap och intaga den åtråvärda ärtsoppan, varvid han ges tillfälle att vädra ut sina åsikter.

Bloggredaktionen